Jag har alltid kännt mig liten, men alltid också äldre än vad jag är...

Tror det beror på att jag gått i skolan med de som är ett år äldre än mig igenom hela skoltiden. När jag började på högskolan var jag visserligen yngst men man kanske inte tänkte på det. Jag var ändå ganska mogen, i jämförelse med andra. Jag fick höra att jag inte kändes så ung som jag faktiskt var. Där umgicks jag med äldre också. Visst där finns Ida, Moa, Viktoria och alla dom som är 1 år äldre än mig, men även de som var upp mot 25 och äldre sa att det inte kändes som jag var så mycket yngre.

Men någonting har hänt. Har tiden hunnit ikapp mig?

Visst när det kommer till mitt skolarbete och arbetsmoral har jag en mogen attityd fortfarande. Men annars, många känns så mycket äldre, deras samtalsämnen och sätt att vara och prata känns ofta så....gammalt, vuxet, moget kalla det vad du vill. När jag ser mig i spegeln ser jag ibland ut som den 16-17 åring många ofta tar mig för. När jag började högskolan var jag 18. Kanske har jag stannat där medan dom andra dragit ifrån? Eller händer det någonting när man fyllt typ...23? Blir man äldre då plötsligt?

Sedan har jag mognat på andra sätt. Jag vågar ta för mig mycket mer och jag är inte längre lika rädd för att ringa viktiga samtal, säga vad jag tycker. Att prata med okända har tagit en helomvändning, det har jag inga problem med. Men visst det är ju inte så att jag pratar i onödan på föreläsningar exempelvis.  

Men kanske ät det så, tiden har hunnit ikapp mig. Jag är 21 år och för första gången kanske jag lever och känner mig som min rätta ålder! Inte 3-4 år äldre!

Nu när jag kommit fram till det känns det faktiskt ganska bra.

Jag behöver inte "spela" äldre än jag är för att passa in bland alla andra. Jag är yngre. Det får dom acceptera.