Och just nu är jag på vägen upp, ni vet uppförsbacken precis i början. Den som finns i både Balder och Lisebergsbanan. Samma uppförsbacke jag träglat mig uppför under de första 20 åren i mitt liv, men som nu på det 21 börjar närma mig toppen, mycket positivt händer som tar mig frammåt och uppåt. Ni vet känslan när man sitter i bergodalbanan- det är spännande, man känner att det kommer hända någonting men man kan inte riktigt veta hur det ska kännas. Det kommer att gå fort, det kommer gå upp och det kommer gå ner. Just nu älskar jag denna karusell, den är underbar, men jag vet den kommer vara blandad av oro, rädsla, skratt, pirr-i-magen, lättnad och fullständig lycka.



Och tillslut tar den slut, och du får köpa en bild på dig själv,
skirkande med håret flygande åt alla håll.

Jag har alltid kännt mig liten, men alltid också äldre än vad jag är...

Tror det beror på att jag gått i skolan med de som är ett år äldre än mig igenom hela skoltiden. När jag började på högskolan var jag visserligen yngst men man kanske inte tänkte på det. Jag var ändå ganska mogen, i jämförelse med andra. Jag fick höra att jag inte kändes så ung som jag faktiskt var. Där umgicks jag med äldre också. Visst där finns Ida, Moa, Viktoria och alla dom som är 1 år äldre än mig, men även de som var upp mot 25 och äldre sa att det inte kändes som jag var så mycket yngre.

Men någonting har hänt. Har tiden hunnit ikapp mig?

Visst när det kommer till mitt skolarbete och arbetsmoral har jag en mogen attityd fortfarande. Men annars, många känns så mycket äldre, deras samtalsämnen och sätt att vara och prata känns ofta så....gammalt, vuxet, moget kalla det vad du vill. När jag ser mig i spegeln ser jag ibland ut som den 16-17 åring många ofta tar mig för. När jag började högskolan var jag 18. Kanske har jag stannat där medan dom andra dragit ifrån? Eller händer det någonting när man fyllt typ...23? Blir man äldre då plötsligt?

Sedan har jag mognat på andra sätt. Jag vågar ta för mig mycket mer och jag är inte längre lika rädd för att ringa viktiga samtal, säga vad jag tycker. Att prata med okända har tagit en helomvändning, det har jag inga problem med. Men visst det är ju inte så att jag pratar i onödan på föreläsningar exempelvis.  

Men kanske ät det så, tiden har hunnit ikapp mig. Jag är 21 år och för första gången kanske jag lever och känner mig som min rätta ålder! Inte 3-4 år äldre!

Nu när jag kommit fram till det känns det faktiskt ganska bra.

Jag behöver inte "spela" äldre än jag är för att passa in bland alla andra. Jag är yngre. Det får dom acceptera.

Detta har på såå många sätt varit den bästa sommaren.. Men tyvärr också en av de sämsta.

Att få spendera varma heta sommardagar med den killen jag älskar har bara varit en dröm tidigare. Men efter att jag träffat min Richard den 20 Mars i år och sommaren närmade sig förstod jag att det skulle bli verklighet. Att spendera 2hela veckor på hans semester tillsammans och även nu minst 1 av slutet på mitt "sommarlov" har varit alldeles underbart. Bor man med vårat avstånd blir det ofta bara över helgen man träffas tyvärr...
Det var också nu under sommaren som tankarna på att flytta upp till stockholm efter skolan slutar i vinter kom och förgyllde både mina tankar och våra samtal om framtiden♥

Att ha en härlig veckas semester på Rhodos tillsammans med världens bästa lillasyster var guld värt! Goda drinkar, sol, bad och häärliga människor! Elisabeths student var också en härlig händelse då också RIchard träffade min familj första gången!

Men så har jag också haft jobbigt på jobbet. Att arbeta natt var värre än jag trodde och har verkligen tagit på mig psykiskt. Mitt sociala liv har fått stå till sidan för att jag ska kunna sova på dagarna och jag har helt enkelt inte mått bra av att jobba natt. Det har tagit emot att gå till jobbet. Så ska det inte vara!
Jag har känt mig väldigt ensam stora delar av sommaren...Vilket ni har kunnat läsa här i bloggen!

Men mest av allt ser jag fram emot nästa sommar. Då hoppas jag att jag och Richard har vår egen lägenhet här i stockholm och att vi båda har jobb och kan åka iväg på semester tillsammans. Jag hoppas på härliga grillkvällar och resor hem till västkusten.

Den bjuder jag på

Det slår mig gång på gång när jag kikar runt bland bloggarna

hur smala många är och så många bloggar där man faktiskt kan läsa om en besatthet gällande mat och träning. Jakten på size 0 är större än vad jag tidigare trodde. Men jag och många med mig förstår inte vad strävan är till för? Denna osunda livsstil leder till ett kortare liv, alla dessa smala människor - hur ska de kunna överleva om de skulle drabbas av en sjukdom tillexempel? 
Det är inte heller snyggare när kläderna hänger som på ett skellett. Så varför? Jag menar inte att det är fel att vilja vara smal - inte så länge man når dit på ett sunt sätt och där man är medveten om vart gränen går. 

Själv älskar jag både mat och sötsaker för mycket för att kunna förlora så mycket vikt. Och jag vill inte göra det heller. Visst skulle jag säkert må bättre i längden av att förlora några kilo här och där. Men anledningen till att jag tränar är inte främst för att gå ner i vikt utan det är för att jag blir glad av det och för att jag just ska kunna äta det jag vill!   

Tänk på detta: Blir/är du lyckligare nu än innan?  Och NEJ du är inte tjock! Du är fin precis som du är!